Jag tittade på nyheterna nyss, och såg denna unga pojken som tog sitt liv pga mobbning.

Jag lider med honom och hans familj, för jag vet hur det är att bli mobbad.

Högstadiet var den värsta tiden i mitt liv, kom till en helt ny skola, med sina förra klasskamrater, träffade en kille som jag blev kär i och sedan tillsammans med, gjorde slut med honom för jag var ju bara 13 år, och ja lite av en killtjusare.

Han tog det inte bra, och han umgicks med en 2 år äldre tjej som började attackera mig med ord som h'ra, s'ampa, skrek efter mig i korridoren, ringde till mig och hotade mig, jag började klä mig svart, färgade håret svart, blev trotsig mot mamma och rent ut sagt elak mot min stora syster, började skada mig själv, struntade i skolan, rymde hemifrn och började dricka och röka.... det var en punkt där jag inte orkade mer, det var nära att jag tog mitt liv, jag hade rakhyveln och var redo att bara få slut på allt, när jag hörde min lillebror komma, och då började jag tänka, jag kan ju inte lämna min lillebror, och inte mamma eller min stora syster, för jag själv skulle sjunka under jorden om någon av dom skulle gå bort.

Så jag gjorde det inte för jag tänkte, varför ska jag tänka på vad alla andra säger, det är ju ändå min familj som jag behöver lyssna på, dom älskar ju mig för den jag är och accepterar mig. Det var mer än bara mobbningen som ledde mig till självmordstankar, men dom är för personliga, för att kunna berätta här.

Men det jag vill få sagt med det här är: snälla låt bli mobba, om du stör dig så på den personen ignorera personen isåfall, då mår du bättre och den personen mår också mycket bättre. Det finns inget som sårar så mycket som elaka ord.

Jag hoppas på en bättre och mer förstående värld.

Love / MummyToMoa

Idag, skulle jag klippa och färga håret, jag kom dit, jag berättade hur jag ville ha det och vad hon absolut inte fick göra, hon började klippa och vi bestämde att jag skulle köra slingor i håret, när det var färdigt fortsatte hon klippa mitt hår, och gjorde det jag absolut INTE ville hon skulle göra, jag sa inte till för det var redan försent, och till råga på allt så stylade hon mitt hår precis som en gammal tant?! jag betalade gick därifrån och försökte att springa hem så att ingen skulle se min frisyr, jag brukar inte vara så kräsen med hur mitt hår ser ut, och inte bry mig så mycket, men idag då var det första gången jag känt mig riktigt nere pga håret, då måste det jue vara helt fel!

Att ens hår kan förstöra en hel dag? jag har aldrig varit med om detta så är otroligt chockad av detta...?  

Jag hoppades mer på att jag skulle känna mig snygg och uppiffad, men nae....

Nu slutar jag skriva för nu börjar jag bli förbannad på att jag ens bryr mig...  

(Jag skyller på humörförändringen efter förlossningen   )

Så nu ska jag försöka bli lite glad och mysa ner mig med min älskade och underbara sambo   

PoK / MummyToMoa

Ibland undrar man vad man ska göra här i livet, javisst jag har ett jobb, men det är inte precis det jag velat göra, det jag velat göra är jobba inom dans, handels och makeup, jag jobbar inom handels jag har vikariat som danslärare, men jag vill gå en utbildning inom makeup, jag tittade på en hemsida och hittade en kurs där man får utbildning på 12 veckor 5 dagar i veckan med ca 4 timmar varje dag, och det gick på ca 60 000 kr och då ingår sminkväska.... är så himla sugen, men jag kan inte börja med det förrens min dotter börjat på dagis... eller så får man be någon vara barnvakt tills sambon kommer hem från jobbet...

Det är så jobbigt för jag har ingen riktig familj här uppe i Linköping som jag har nere i småland, det hade varit hur lätt som helst att fixa barnvakt där än här uppe.

Jag saknar småland, jag saknar mina syskon, hela min släkt.

Men inget är sig lik när man kommer och hälsar på, ingen mamma som springer till dörren och omfamnar mig och är jätte glad över att man kommer och hälsar på, ingen mamma att driva med eller skratta ihop med, ingen mamma alls.... ingen mormor till min dotter....

Det har gått 3 år och 4 månader, men det svider ännu i hjärtat när jag tänker på min mamma, hon fick lida alldeles för mycket, hon kunde ha fått behandling i tid och levt längre om inte människor varit så blinda, hon hade jätte ont i axeln, jag kunde inte ens peta på henne förrens hon skrek till, hon gick till doktorn och gråter av smärta, det ända han säger är "det går över av sig själv", det gick inte över hon gick till en annan läkare som skickade en remiss direkt, men det var för sent, min mamma hade en så kallad "fläck" på levern, hon hade ett antal "fläckar" på koterna på ryggraden, och på några andra ställen jag inte kommer ihåg, har troligtvis förträngt det... Jag och min bror fick reda på det på sjukhuset mamma var inlagd på, min bror trodde inte det var så allvarligt så vi bråkade om det, han förnekade troligtvis det... hon gick igenom strålbehandling, och var nästan inte hemma något, jag saknade henne... jag har för mig det var i april vi fick reda på att hon hade cancer, hon såg min första dansuppvisning som jag och en kompis satt ihop, i april, i juni satt min mamma i rullstol, var svullen över hela kroppen, och hon var knappt mamma längre, den 12 juni tog jag studenten, en torsdag, mamma var inte med när jag sprang ut men hon var med på middagen och höll ett tal för mig, jag försökte skämta med henne men hon klarade inte av det... hon var bara sur....dagen efter åkte jag och min syster och en kompis med min pojkvän till åtivdaberg för att fira min student och min pojkväns födelsedag, på söndagen skulle jag igentligen åka hem, på mammas födelsedag, men jag ville stanna en dag till, för jag var jue kär, när jag ringde till mamma och berättade att jag stannar en dag till, så började hon gråta och blev ledsen på mig, men sen ändrade hon sig och sa, "jag vill inte stå ivägen för din lycka", samma dag åkte hon in till lasarettet för hon hade blivit dåligare. jag kom hem på måndagen, och på tisdagen ringde min styv pappas mamma till jobbet och sa att jag skulle skynda mig hem,  jag kommer hem men ingen är hemma, jag sätter mig på trappan och gråter och då kommer hon med lillebror i bilen och vi åker in till lasarettet, där mötte vi upp med mamma som berättade att det fanns inget mer att göra, men hon tyckte att jag och min syster skulle ta och åka ändå till köpingsvik på midsommar, men så blev det inte mamma gick bort den 21 juni 2008 45 år och 6 dagar gammal. 

Det ända jag säger är : visa varje dag för den du älskar att du uppskattar allt han/hon gör, visa att du älskar honom/henne och gå aldrig och lägg er aldrig osams, och ta vara på dagen, man vet aldrig om det är ens sista...

Min sambo räddade mitt liv efter mammas bortgång, utan honom så hade jag troligtvis inte funnits kvar... <3

Men nu ska jag umgås med min älskade dotter...

Vi höres när vi höres!

PoK / MummyToMoa

Idag steg jag och min dotter upp klockan 8 och var jätte pigga.

Så jag tog och körde Zumba + Styrketräning i ca 1 1/2 timme.

Jätte skönt.

Sedan tänkte jag gå en promenad med min dotter i detta fina höst väder, men det jag såg när jag öppnade lådan med hennes stickade ytterkläder var, en larv (mottfjäril) på en av hennes plagg så det var snabbt in i tvättmaskin. Antisimex var här hemma förra veckan och sanerade, men det var bara köket och dotterns sovrum, så det blev till att idiot städa istället!

Det är så typiskt att sådant ska hända när man äntligen flyttat till ett ställe man trivs på.

Och snart är dotterns dop, och då ska släktingar sova över inte så kul med en massa skadedjur i lägenheten.

Men just nu sitter min härliga dotter i barnstolen och blir förbannad på sina leksaker medans hon samtidigt ler, en otroligt härlig syn.

Det som fattas nu är bara min underbara älskling som ska komma hem ifrån jobbet, man vet att det är kärlek om man längtar efter personen bara den går in i ett annat rum

Hur mycket man än kan bråka med varann så finns ändå kärleken där, och det jag har fått lära mig sen sommaren 2008 är att ALDRIG slösa bort ett ögonblick som kan bli det sista ögonblicket i sitt liv.

Men mer om det imorgon, nu ska jag umgås med min mamma sjuka dotter.

Peace&Love.....

Pok / MTM